Någon som ständigt tror att hen vet bättre än mig, ger mig instruktioner om hur jag ska leva mitt liv. Någon som inte ens känner mig! Sett mig en enstaka gång eller så. Någon som satt guldstjärna på mig innan jag hinner säga mitt namn. Någon som jag inte valde att bli anropad av. Jag tycker inte om det...
... och det värsta av allt jag känner igen mig själv i det. Det är samma sak som jag utsatte min bästa vän för i nästan tre långa år. Och jag som trodde hon inte ville lyssna. Klart som skitveganskt korvspad att hon inte ville lyssna. Hur fan klarade hon det? Och hon vill fortfarande vara vän med mig! Ska man vara tacksam eller räcker det med att gråta en skvätt i oförstånd?
Förlåt Missy! Jag ska helt sluta med att säga åt dig vad du ska göra!
Jag hatar mig själv för att ha suttit på höga stolar.
Dagens enda glädjeämnen var en hellycklig lärare som dök på mig och började prata om Kim Nygren och att jag har återfunnit mitt favoritklädesplagg: Balett-thightsen!
1 kommentar:
hhallå, det har du inte berättat om..? vadå för lärare och vad ville den veta om mig :D
Skicka en kommentar